Kändistyckande. Graaf och (Charlotte) Eberhard om barns ilska samt gränsdragningar för desamma. TV4 står för distributionen

OBS! Den här viktiga posten - Review av tre perspektiv på parental alienation disorder - PAD - har halkat ur tio i topplistan. Läs den! OBS!

--------------------------------------------------------------------------------

Det är lördag morgon. TV4s Nyhetsmorgon är på. Tydligen ska kändisen Magdalena Graaf och läkaren med specialinriktning på psykiatri, David Eberhard, tala om barns ilska. Det känns fel på en gång. Skälet till detta är att barns känslomässiga uttryck hänger intimt samman med klimatet i det aktuella boendet samt frekvensen i kontakten med respektive förälder (relationen till den egna pappan spelar en betydande roll). Alltså: det är mer än livserfarenhet som spelar in för att förstå detaljerna i denna komplexitet. Barn som lever i socio-kulturell utsatthet, i slutna miljöer där stämningen är dålig eller där man avvisar akademisk kunskap för att beakta tips från släkt och vänner, har lättare att gå från frustration till aggression jämfört med barn som lever i socio-kulturell och känslomässig trygghet där dialogen tar avstamp i validerad kunskap. Eller? (se referenslistan för tips på validerad kunskap).

Vilka är experterna som i TV4 får ge uttryck för sin "kunskap" om barns anpassning och utveckling?

David Eberhard är far till sex barn genom tre olika konstellationer. Han är läkare med tilläggsutbildning om psykiatri:

David Eberhard, född 1966, är en svensk psykiater, författare och debattör. Han var tidigare överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och är numera överläkare vid Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus.

Psykiater eller psykiatriker är en läkare som är specialiserad på psykiska sjukdomar, tillstånd och störningar. En psykiater diagnostiserar patientens tillstånd genom fysisk undersökning, samtal med patienten och personer i dess omgivning, laboratorieprov samt även elektronisk mätutrustning som elektroencefalografi (EEG) och datortomografi av hjärnan. Behandling kan bestå av tillämpning av psykofarmaka och/eller samtalsterapi, livsstils- och miljöändringar. Vissa sjukdomar kan läkaren bota genom att åtgärda brist på näringsämnen, mineraler och spårämnen (Wikipedia).

Magdalena Graaf har fyra barn genom tre olika konstellationer. Enligt TV4-morgon är hon mångsysslare. På wikipedia presenteras Graaf som svensk sångerska, glamourmodell och författare:

Hon var mellan 1999 och 2006 gift med fotbollsspelaren Magnus Hedman, med vilken hon har två söner. Hon har även en son från ett tidigare förhållande med en våldsam man, om vilket hon skrivit självbiografin Det ska bli ett sant nöje att döda dig.

På den egna bloggen:

Magdalena Graaf är född 2 september 1975 i Göteborg. Uppvuxen i Kungsängen, Stockholms Län. Magdalena har sönerna Isak, Lancelot, Tristan och Charlie. Bosatt i Stockholm med sin sambo Filip som hon även är förlovad med.
Magdalena är ständigt aktuell som populär programledare och vinstutdelare i Postkodlotteriet på tv4. Förutom sitt heltidsjobb på lotteriet driver hon en av Sveriges mest besökta bloggar och gör titt som tätt föreläsningar runt om i landet. Hon förekommer flitigt också i andra tv och radioproduktioner.

Nu i TV4-morgon svarar Graaf och Eberhard på frågor om "trotsiga" barn. Det är en del av livet säger Graaf. Eberhard säger att 2-3-åringar är ganska ilskna. Det skulle i så fall betyda att om man observerar ett slumpmässigt antal 2-3-åringar: då kommer man se massor med ilskna barn. Stämmer det?

Innan själva intervjun kommer igång intervjuas några pappor som ger svar på hur de hanterar sin egen eventuella ilska. Svaren handlar om reflektion med samtal med barnen samt om skuldkänslor (ingen normalbegåvad människa tycker det är ok att bli arg på eller inför barn). Alltså: Diana Baumrind-style.

Tillbaka till studion:

Eberhard: barn skadas inte av att du tappar besinningen.
Kommentar: barns beteende påverkas av föräldrarnas dito. Barn som lever i socio-ekonomisk utsatthet, i slutna miljöer där stämningen är dålig eller där man avvisar akademisk kunskap för att beakta tips från släkt och vänner, har lättare att gå från frustration till aggression jämfört med barn som lever i socio-ekonomisk och känslomässig trygghet där dialogen tar avstamp i validerad kunskap.
Gå till dig själv och jämför ditt beteende med dina föräldrar och du kommer att se likheter. Ibland skrämmande. Alltså: arga föräldrar skapar arga barn. Om det råder ingen tvekan.

Graaf: det är olika slags ilska vid olika åldrar. (Berättar senare hur hon imiterat sitt barn genom att kasta sig på golvet och göra lika som barnet.)
Kommentar: emotioner varierar inte över tid på det sätt som Graf försöker göra gällande. Istället lär man sig som individ att härbärgera ilska, dvs. stanna i frustration är man blir just frustrerad, genom en tät och nära kontakt med sin båda föräldrar (papparelationen är avgörande).

Eberhard om när barnen skriker om mamma inte är med när de lägger sig (om man inte tar konflikten vinner man aldrig): Jag skriker i kapp med barnen om de skriker; vissa barn går inte att avleda.
Kommentar: Att kriga med sina barn är tecken på att man inte respekterar sina barn. Barnen är ju du i en ny biologisk paketering. Om de skriker beror det sannolikt på att de lärt sig att göra så hemma (någon i hushållet höjer rösten lite då och då).

Sedan planar det ut i lite köksbordslogik, dvs. sånt som inte kommer från forskningspublikationer utan från personer som hävdar sin kompetens utifrån att de har många barn. Graaf & Eberhard har tillsammans 10 barn. Med den utgångspunkten borde de vara de främsta experterna. Stämmer det?
Kommentar: det finns ingen association mellan att vara förälder och kunskap om barns anpassning och utveckling. Läser man inte på utgår man från egna erfarenheter. Då är det slumpen som avgör om det blir bra.

Såna här program är hopplösa. Kändisar som tycker till om saker som är komplexa. De är vältaliga, ibland har de en hög utbildning inom något område (i detta fallet psykiatri som inte har med utvecklingspsykologi att göra) och antas då kunna svara på svåra frågor om helt andra områden (i det här fallet social- och utvecklingspsykologi).

Det visar sig att Graaf & Eberhard hållit på med detta ett tag. Den 21 november 2013 gästade de ett annat TV4 program - Efter tio - för att tala om gränsdragningar.

Som exempel sa Graaf att hon använder bestraffning - låter barnen lägga sig en timme tidigare om de är olydiga. Lyckat!
Även Eberhard är noga med att få barnen i säng och säger att det är han som bestämmer vad som äts vid måltiderna. Han menar att det inte spelar någon roll hur du gör bara du tror på vad du gör.
Kommentar. Forskning om området, alltså social och utvecklingspsykologi, pekar i en annan riktning, nämligen att ömsesidighet i beslutsfattande är avgörande för om barn ska kunna växa upp till självständiga individer.

Malou von Sivers, som leder programmet, flikar in och påpekar att hon själv har tre barn och att när man väl satt den där gränsen så blir det ganska lugnt. Eberhard nickar instämmande. von Sivers menar vidare att barn är bra på att utnyttja situationer.
Kommentar: Människan är en opportunist. Att lära sig ta rätt tillfälle i akt banar väg för framgång i livet. Den bästa utbildningen ges i samspel med föräldrar som tillåter ömsesidighet i beslutsfattande.

Eberhard säger sedan något vettigt. Det är inte relationen till barnen som är problemet utan 1. exet, sedan 2. den vuxna man lever med nu.
Graaf flikar in och lyfter fram faktorer som samma regler och bra kommunikation med dem man har barn med. Eberhard menar att det är ok med olika regler och att båda regelverken kan vara ok.

von Sivers till Eberhard i egenskap av läkare med specialistinriktning om psykiatri: Vad händer med barn om de inte får de här gränserna?

Eberhard: inte så mycket.
Kommentar: hem som präglas av gränssättning ger hämmade barn som inte vågar chansa och ta akademiska risker.

Eberhard avrundar med att kunskap inte spelar så stor roll utan att det mer handlar om känslomässighet. Huga!

På något sätt verkar programmet handla om vuxnas neuroticism (att vara lite nojig över saker och ting). Just den aspekten blir tydlig när samtalsämnet kommer in på hur många barn respektive gäst har.
Graaf flaggar för att hon kan tänka sig fler barn. Eberhard pekar på att hans aktuella fru Charlotte bara har två barn medan han själv har hela sex stycken.
Sedan kommer samtalet in på betydelsen av antal barn. Efter fyra blir det inte så stor skillnad menar Graaf varpå Eberhard kontrar med att säga att skillnaden är störst från noll till ett barn men att efter sex barn är skillnaden obetydlig.
Kommentar: ur ett barnperspektiv är ju möjligheten till uppmärksamhet från pappa och mamma oerhört viktig. Do the math!

Samtalet kommer in på skilsmässa. von Sivers menar att folk skiljer sig så mycket nu för tiden. Graaf menar att om relationen känns dålig: då ska man skilja sig. Eberhard menar, med tips från sin aktuella fru som det verkar, att vi fokuserar för mycket på barnen. Han tycker man ska fokusera på den vuxna relationen istället med ambition att undvika skilsmässa. Eberhard underhåller sin frus önskan genom att t ex. utestänga barnen från middagar. Liksom förr i tiden kallas det egen tid.
Kommentar: förr i tiden åt barnen i köket och deltog inte i den viktiga kommunikationen runt matbordet. Det är viktigt att förstå att middagsceremonin är en konstruktion med syfte att bejaka dialog mellan dem som deltar. Att utestänga barn från den viktiga skolan är förstår helt galet. Charlotte borde kanske läsa en bok.

von Sivers inflikar och menar att det är så lätt att allt stannar av när ett barn talar; all uppmärksamhet riktas mot barnet. Barnet stjäl uppmärksamhet från den vuxna parrelationen. Eberhard menar att Sverige skiljer sig från andra länder på den punkten; i andra länder får barnen inte lika mycket uppmärksamhet.
Även Graaf säger att hon och hennes nuvarande man har "vuxenkvällar". (apropå att barnen fick äta i köket).

Eberhard: i kärnfamiljen fokuserar man på föräldrarna och barnen kommer sen. Det måste vara samma sak i stjärnfamiljer (när man har barn i olika konstellationer).

Kommentar: Man kan inflika att Sverige är ett av de fredligaste och mest framgångsrika länderna i världen, vad nu det kan bero på.

Sedan kommer von Sivers in på idén om kvinnors utsatthet i mammarollen och då orkar man inte titta längre ...

Tillägg: Petra Krantz-Lindgren - skriver även om detta (länk) och länkar till detta inlägg. Tycker texten är vettig. Det finns en massa läsvärda kommentarer, dessutom!