Uppenbart handlar det här om ett barn som på något sätt kommit kläm. Lassgård menar själv att han under uppväxten haft på känn att något inte stämde; hans utseende stack ut i jämförelse med den familj han fick växa upp i, d.v.s. där hans pappa inte fick existera. Mamman valde att tiga om saken i trettio år. Hennes nya man, som hon skaffade ytterligare barn tillsammans med, underordnade sig hennes vilja.
Första gången Rolf Lassgård träffade sin biologiske far var när Lassgård spelade teater i Iggesund. Hans pappa satt i publiken och Rolf Lassgård bestämde sig för att hälsa på honom innan föreställningen började. Han såg direkt den han sökte - de är m a o lika varandra. Rolf fick då vetskap om att han har halvsyskon och hans barn fick en trevlig farfar. Länk till notis och radiointervju här. Även: Lassgård avslöjade hemlighet (Gävle Dagblad).
Lassgård rationaliserar om detta men med ansträngd röst. Det var ju i 1950 - 60 talets Jämtland ... Det blir retoriska frågor om "när" det är rätt läge att berätta sånt här.
Omgående! är svaret och förklaringen till det korta svaret är att eftersom barn rent neuropsykologiskt utvecklas mest i början av livet, då exempelvis den så viktiga anknytningen till pappan kickar in. Väntar man blir det förstås stora luckor i individens utveckling och anpassning (Hart & Risley, 1995). Läs även Boys raised by traditional families 'do better at school' (The Telegraph).
På reporterns fråga: - var ni lika? svarade Lassgård: - gissa!?
Här hör man en betydande värme i Lassgård röst när han talar om sin pappa, jämfört med tonen när han han beskrev sin mammas beteende. Visst har han grämt sig.
Rolf Lassgård är sannolikt som de flesta män. Han tar smällen oavsett om han gillar det eller inte. Men precis som alla andra som drabbats av samma svek (umgängessabotage) har Lassgård inget som helst ansvar i frågan. Det är ett viktigt påpekande efter de som läser den här bloggen i regel är barn eller pappor som inte får träffa varandra.
Ansvaret vilar helt och hållet på hans mamma och hennes nya man liksom de i omgivningen som känt till det hela.
Reportern fortsätter och säger att han själv är i den ålder Lassgård var när han fick kännedom om sin pappa, och han hade blivit förbannad om hans mamma hade gjort så mot honom. Lassgård erkänner att det nog funnits såna tankar men att det mer handlade om att en pusselbit föll på plats, att han upptäckte den biologiska kopplingen - släktskapet:
- Utan att vi träffats: jag har gester som han har.
Epilog. Lassgårds upplevelse delas som han själv sa av många och det går inte att få något ogjort. Dock skickar han lite fel signal till andra mammor som hindrar barnen från att få uppleva sin pappa under uppväxten. Hans jag-tar-smällen-attityd borde varit mer jag-säger-från. Speciellt som är en kändis.
Det trista är att mamman inte får ta sitt ansvar i frågan, liksom hennes nya man som valde att underordna sig totalt i frågan under trettio år.
Lyssna igen på Lassgårds tonfall i fråga om rationalisering över mammans beteende kontra beskrivning av släktskapet med pappan. Det finns en forskningstradition som går tillbaka till Darwin som visar hur människan genom ansiktsaffekter, tonlägen m fl. avslöjar sin verkliga attityd i en fråga, oavsett om de i verbala termer uttrycker något annat.
Intressant
SvaraRaderaLeroy