"Julen är en fin familjehögtid för de allra flesta men för vissa börjar nu ett rent helvete" Var 20:e minut misshandlas en man av sin kvinna

24 UNT sänder ett hårt vinklat inslag där polis och kvinnojourer förmedlar några exempel om våld i nära relationer som inte är representativa för hur verkligheten ser ut. I princip finns det två inramningar: Patriarkal teori och så forskning om Våld i nära relation. Ulf Johansson, föreståndare på familjevåldsavdelningen inom polisen och Åsa Tinnerholm, kvinnojouren väljer båda att förmedla den icke-validerade patriarkala teorin. På riktigt är främst barn offer under Julen, mest på grund av kvinnors relationsaggressivitet. Tillägg: en Julhälsning från Polisen Höglandet publicerat på facebook som också marknadsför patriarkal teori.
24UNT sänder ett inslag som har rubriken Våld i nära relationer. Det är ett hårt vinklat inslag där personal inom polisen och kvinnojour beskriver just kvinnor som offer för våld i nära relationer trots att de är förövare i 50 % av fallen. Man säljer patriarkal teori.

Inom patriarkal teori skyller man ogrundat våld i nära relationer på män och översätter det engelska begreppet Domestic violence till Mäns våld mot kvinnor. Det här är en icke-validerad ansats, dvs. när man testar med accepterade vetenskapliga metoder går den inte att bekräfta. Ändå har alla politiska partier konformerats kring faktoiden Mäns våld mot kvinnor. Det har fått till följd att exempelvis Rikspolisstyrelsen 2010 publicerade personaldirektivet Polismyndigheternas handläggning av ärenden som rör mäns våld mot kvinnor.
Så här står det i sammanfattningens inledning:

I denna rapport redovisas en granskning av hur fem polismyndigheter handlägger ärenden som rör mäns våld mot kvinnor. Granskningen avser brottsanmälningar dels där en man misstänkts ha misshandlat en kvinna med vilken han har en nära relation, dels där en man misstänks för brottet grov kvinnofridskränkning i en motsvarande relation.

Det personalen inom polisen fokuserat på är inte faktiskt våld utan anmälningar där kvinnor påstår sig varit utsatta för våld i nära relationer. Märk skillnaden. Kom ihåg att det handlar om en faktoid  - det RPS försöker sälja in stämmer inte med verkligheten.

Inom forskning om våld i nära relationer ser man följande mönster:

Fysiskt våld i nära relationer är jämnt fördelat mellan könen; kvinnor står för hälften av förekomst och skador. Utbredning: drygt 10 %.

Psykiskt våld i nära relationer är typiskt kvinnligt. Utbredning 20-30%.

Dödligt våld i nära relationer som lika osannolikt drabbar barn (0,0000005), män (0,000005) och kvinnor (0,000005).

Reportern i inslaget - Cecilia Hedquist - fortsätter:

- Idag ska vi ägna programmet helt åt att sätta fokus på Våld i nära relationer.

Här hade man förväntat sig att UNT som produceras i universitetsstaden Uppsala hade presenterat forskningsperspektivet. Men istället inleder de programmet med en dramatisering á la faktoiden Mäns våld mot kvinnor, d.v.s. direkt i linje med regeringens 800 miljoners-satsning och Rikspolisstyrelsens inramning/personaldirektiv. Man måste fråga sig om det här handlar om journalistik eller marknadsföring?

Dramatiseringen fortsätter, och illustreras av ett par som sitter i en soffa parallellt med ett skuggspel i bakgrunden som visar hur någon som liknar en man begår någon form av övergrepp på vad som liknar en kvinna:

Varje år utsätts tusentals för kränkningar, hot, övergrepp och våld av någon närstående. Enligt polisen rör det sig allra oftast om en man som misshandlar en kvinna eller ett barn och våldet sker oftast i hemmet och ökar i intensitet ju längre relationen pågår.

Det är viktigt att förstå att det här inte är en sann berättelse utan snarare en recitering av regeringens och Rikspolisstyrelsens beslut om att motverka just mäns men inte kvinnors våld i nära relationer, trots att kvinnor står för hälften av förekomst och skador (jämför med barn som under uppväxten bara får läsa en religiös skrift om och om igen). För att förstå kraften i konformeringen hos dem som fastnat för faktoiden patriarkal teori/Mäns våld mot kvinnor återbekantar vi oss med Festinger, Riecken och Schachters inledning till When prophecy fails (1956/2008):

A man (woman) with a conviction is a hard man to change. Tell him (her) you disagree and turns away. Show him (her) facts and figures and he questions your sources. Appeal to logic and he (she) fails to see your point.

Det är viktig att förstå att personalen inom polisen inte har koll på hur man förklarar Våld i nära relationer. Det illustreras av nästföljande inslag som är en intervju med polistjänstemannen Ulf Johansson - föreståndare för familjevåldsavdelningen:

- Har det varit bråk och stök i lägenheten eller i villan. När vi kommer till platsen så försöker vi givetvis bilda oss en uppfattning ...  Det som är absolut det viktigast är att få kvinnan under vård, om hon är skadad.

Ulf Johanssons berättelse pekar på att han och hans kollegor måste haft en så kallad förförståelse om Våld i nära relationer som hänger samman med Patriarkal teori innan de kom till platsen.

På riktigt handlar det oftast om relationsaggressivitet som är ett kvinnligt fenomen. Det fysiska våldet initieras dessutom oftast av en kvinna även om det kan utvecklas till något ömsesidigt.

Enligt Johansson har han och hans kollegor sett det mesta i sitt arbete med våld mot främst kvinnor och barn som utsätts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Som av en händelse är det här samma beskrivning som Angela Beausang och andra feminister använder för att vrida till beskrivningen av våld i nära relationer - långt från verkligheten alltså. (En viktigt anmärkning i sammanhanget är att personalen inom den del av offentlig sektor som kallas polisen borde se samma saker som forskningen visar, om de inte påverkats att säga något annat förstås.)

För att toppa dramatisering vill Johansson redogöra för en särskild händelse som etsat sig fast i hans minne. Här är det viktigt att påpeka att det dels kan vara sant det Johansson säger men likväl det som kallar personligt semantiskt minne, som kan förklaras av den kollektiva vanföreställning om våld i nära relationer som råder bland personalen inom polisen. I regel finns en särskild historia som når lyssnarens emotionella jag. Johansson:

Människor som under lång har tid har levt ett förhållande där man ofta blivit slagna är sånt som där ... barn är inblandade; där barn blir slagpåsar mellan föräldrarna. Man anmäler varandra.

Det Johansson säger är dels att män söker hjälp hos polisen och att barn blir slagpåsar. Här är det viktigt att förstå att det är vanligt (typiskt) i såna situationer att kvinnor anklagar barnens pappa för diverse saker i strävan att nå ensam makt och kontroll över barnen. Om barnen då blir slagpåsar är det mest sannolikt att kvinnan ligger bakom agerandet. Det kallar relationsaggressivitet. 

Att Johansson hela tiden berättar ur ett patriarkalteoretiskt perspektiv kan bara förklaras av att han underordnat sig Rikspolisstyrelsens direktiv (se en liknande historia i tillägget som polisen höglandet låtit publicera på Facebook). Det kan också vara så att han blandar ihop förekomst med anmälningsbenägenhet.

Ett exempel på beteenden som kan associeras med anmälningsbenägenhet är när kvinnor tar med sig barnen och försöker gömma dem hos någon kvinnojour, d.v.s. det mycket vanliga umgängessabotaget. Givet är att personalen på kvinnojourer har en skev bild om fenomenet våld i nära relationer; de utgår från Patriarkal teori. Som av en händelse dyker Åsa Tinnerholm upp i rutan. 

Tinnerholm har tidigare uttryckt sig nedlåtande om män i replik från Uppsala Kvinnojour (Susann Tellebo & Åsa Tinnerholm)  i UNT den 2 februari 2011:

Att män är överrepresenterade som både förövare och brottsoffer i vårt land kan vi se i den statliga myndigheten Brottsförebyggande rådets (BRÅ:s) statistik. Att mäns våld mot kvinnor är ett nationellt samt internationellt problem vet vi genom säkerställd vetenskaplig forskning. WHO säger att mäns våld mot kvinnor är en världspandemi.

Tinnerholms påståenden byggde då som nu på falska premisser och därmed blir slutsatsen falsk. Det kan även här handla om personligt semantiskt minne, d.v.s. något som är sant för Tinnerholm men som inte är sant rent allmänt. Men Tinnerholm är inte den som underordnar sig kunskap när fakta kommer på bordet. Nu dyker hon alltså upp igen och med nya krafter proklameras budskapet  - Mäns våld mot kvinnor. Åter igen kan man använda Festinger, Riecken och Schachters inledning till When prophecy fails (1956/2008):

A woman with a conviction is a hard woman to change. Tell her you disagree and she turns away. Show her facts and figures and she questions your sources. Appeal to logic and she fails to see your point.

I det aktuella inslaget (24UNTs blåljus som sändes den 20 december 2012) förmedlar Tinnerholm en påhittad historia som griper an känslomässigt hos den som inte är påläst. Det är ett släktkalas då kvinnans magkänsla förmedlar något. Till och med jag blir berörd och det är svårt att inte ryckas med (Kolla själva ca 3 minuter in i inslaget). Men, om man får ont magen under just släktkalas: då kan förklaringen bestå av en mängd olika saker. Det typiska är att man ätit för mycket ...

I en sån här dramatisering, eller story telling som det populärt heter, som Tinnerholm, liksom Ulf Johansson, tränat sig på att göra är de konkreta inslagen fåtaliga. Istället är historien rätt så lång och omfattar snarare abstrakta argument som "att känna i magen", "när gästerna gått vet hon" och så vidare. Båda grejerna anspelar på något som inte riktigt går att ta på. Om man samtidigt studerar Tinnerholms affekter - ansiktsuttryck - när hon presenterar sin berättelse, då slås man av hur engagerad hon är i sin historia. Det är en väldig aktivitet. Men är det normalt att aktiviteten är så omfattande?

I boken Telling lies skriver emotionspsykologen Paul Ekman följande:

The face can be a valuable source for the lie catcher, because it can lie and tell the truth at the same time. The face often contains two messages - what the lier wants to show and what the lier wants to conceal. Some expressions serve the lie, providing untrue information. Yet others betray the lie because they look false, and feelings somtimes leak despite efforts to conceal them. False but convincing expressions may occur one moment and concealed expressions leak the very next moment ... There is a ground in between the volentary and the invonentary occupied by expressions that were once learned but come to operate automatically without choice, or even depite choice, and typically without awarness (s. 123).

Det finns alltså personer som kan använda ansiktstryck för att missleda mottagaren av ett budskap, men det finns också de som inte kan hålla tätt och därför läcker information trots försök att dölja desamma. Kolla exakt 5.29 in i sändningen. Där har Tinnerholms historia kommit gång och hon står i begrepp att breda ut texten om en kvinna som hon påstår sökt en dialog med sin man men där något går snett (fortsättningen kan man gissa sig till: att kvinnan senare anmäler mannen för våld i nära relationen). 

Dock är det något som inte stämmer. Tinnerholms ansikte växlar mellan flera olika uttryck - stress, skuld, rädsla och överraskning - som skvallrar om inre emotionell turbulens. Är det så att Tinnerholm sitter och ljuger och känner vissa skuldkänslor över detta, och har hon en oro att reportern ska komma på henne? Frågan förblir obesvarad. Dock är varken Uppsala kvinnojours eller polispersonalens ansats konsistent med forskningsbilden - verkligheten - och det är i sig stötande.

Sedan gör Tinnerholm samma misstag som personalen inom polisen gjorde när de vallade Thomas Quick på en antal brottsplatser: hon ställer styrande frågor, d.v.s. leder respondenten dit hon vill ha henne. En kvinna som besöker en kvinnojour får alltså inte själv chansen att prata av sig utan personalen leder henne med styrande frågor inom ramen för Patriarkal teori. Skälet till att kvinnojouren använder styrande frågor är som Tinnerholm säger: ingen kvinna vill ju komma och säga: - jag är en misshandlad kvinna (Det stämmer inte. Det är det misshandlade mannens standardkommentar).

Stämmer det? Verkligen inte. Om man tittar på polisens statistik över anmälningar om våld i nära relationer och på forskning om våld i nära relationer, så ser man att kvinnor står för 90 % av anmälningarna men 50 % av våldet. Det är män som har svårt att berätta om att de fått stryk hemma. Ett aktuellt fall handlar om en man som fick stryk hemma under fyrtio år av sin fru, utan att säga ett knyst, som det verkar (VG).

Det som är tråkigt är att reportern inte ifrågasätter någonting av det Tinnerholm säger. Istället hjälper hon till i historieberättandet ca 6.25 in i sändningen. Hon säger "mannen", men menar nog män i allmänhet, börjar med psykiskt våld (som är typiskt kvinnligt och som kallas relationsaggressivitet).

Enligt Tinnerholm misshandlas en kvinna i Sverige var tjugonde minut. Om det stämmer så misshandlas också en man av en kvinna var tjugonde minut (kom ihåg: hälften av förekomst och skador. Men det vill inte kvinnojourens representanter tala om). 

Sedan nämner Tinnerholm delar av den beskrivande statistiken för dödligt våld i Sverige - 17 kvinnor påstås mördas varje år av sin partner. Det rimmar väl med validerade data som visar att i genomsnitt 16 kvinnor dödas av sin partner varje år. Men, även fyra män mördas av sin kvinnliga partners varje år. Tinnerholm nämner dock inte detta av någon anledning. Varför inte? det handlar ju om 25 % av fallen. Här är en post om två aktuella fall.

Epilog. Det som inte framkommer i inslaget är de tusentals fall av umgängessabotage som iscensätts av kvinnor löpande och som blir särskilt tråkiga under Julen. Effekten på barn syns ju inte i form av blåmärken, utan snarare som beteendeförändringar. De uppstår som en funktion av att deras emotionella och sociala anpassning hämmas (Österberg, 2004). Under Julen är det alltså inte kvinnor som far illa utan barnen. Förövaren är typiskt en kvinna som av olika anledningar fått spader..

Tillägg. Apropå Ulf Johanssons och Åsa Tinnerholms story telling om faktoiden Mäns våld mot kvinnor, så här skriver personal inom polisen höglandet (Jönköpings län) på facebook, notera likheterna i ovan beskrivningar (som inte stämmer med verkligheten):

En önskan i juletid!

Som polis har man liksom de flesta andra, glada och trevliga julminnen. Men tyvärr har i stort sett varje polis varit med om tragiska händelser som förknippas med tiden kring jul. Vissa händelser minns man särskilt. Jag väljer här att berätta en sådan. En händelse som dyker upp i minnet varje år vid den här tiden.

För ett antal år sedan, när jag hade min huvudsakliga arbetsuppgift som polis i yttre tjänst, gjorde jag och en kollega kvällspass den 23 december. Kvällen började mycket lugnt och det var knappt några personer utomhus när vi patrullerade med polisbilen i Nässjötrakten. I hus och lägenhet kunde vi se julgranar och adventsstakar lysa. Julstämningen trängde ända in i polisbilen.

Sent på kvällen fick vi ett jobb från ledningscentralen. Ett familjebråk hade inträffat på en mindre ort inom Nässjö kommun. När jag och kollegan kom fram till adressen en stund senare möttes vi av en tragisk syn. Familjen var nog en normal skötsam tvåbarnsfamilj som levde i ett egentligt propert hem. Men det var inte första intrycket vi fick. 

I köket möttes vi av en kvinna som grät och var helt förtvivlad. På en stol i ett angränsande rum satt hennes man tydligt berusad, gladlynt och pratande för sig själv. I köket var stolar omkullvälta, julmat utspridd över hela golvet och allt i ett riktigt kaos. Vi fick klart för oss att det var mannen som fått ”fyllespel” och kastat omkring i stort sett all den julmat som var tillagad inför julafton. Kvinnan var förtvivlad över mannens agerande men även över att de förväntningar som fanns inför jul, nu raserats. 

Efter att kvinnan lugnat sig något fick kollegan och jag klart för oss att det även fanns barn i familjen. I ett vardagsrum längre in i villan möttes vi en ytterligare tragisk syn. Även här var det kaotiskt. Julgranen låg vält på golvet liksom möbler och krukväxter. På golvet i ena hörnet av rummet satt två barn i fem, sexårsåldern bland trasiga och halvöppna julklappar. Barnen lekte med några av leksakerna de egentligen skulle öppna på julafton. De var lojalitetsglada men deras ögon visade något helt annat än glädje. Jag ägnade mig åt barnen medan kollegan kontaktade socialtjänsten som senare kom till hemmet och föredömligt fortsatte stötta familjen. Kvinnan och barnen fick hjälp att komma till släktingar och där fira sin jul. 

Önskan från mig och mina kollegor är nu inte att polis och socialtjänst ska slippa denna typ av händelser. Tragiska händelser ingår i vårt jobb och vi kan som regel hantera både situation och intryck. Önskan i juletid är istället att alla barn ska få en jul som vi alla förväntar oss, med lycka och glädje. Och dessutom med föräldrar och andra vuxna som inte bara är närvarande utan även emotionellt närvarande.

Var rädda om varandra i juletid (och därefter också) och ta det lugnt med alkoholen.

GOD JUL!

//LarsG R

Polispersonalens story telling sker således inte bara i Uppsala. Rikspolisstyrelsen direktiv har uppenbarligen nått all personal. Att de själva skulle skrivit detta är förstås osannolikt.

Synen poliserna möter är densamma som Ulf Johansson och Åsa Tinnerholm talar om. Det är lite för bra för att vara sant, men grejen är ju just att det inte stämmer med verkligheten. Därav de höga berättarambitionerna och dramatiken. Story telling alltså.

LarsG R gör sedan det emotionspsykologer brottas med att analysera - han ser att barnens lek är på låtsas och att de är lojalitetsglada. Analysen är osannolik.

Som grädde på moset (eller lök på laxen) skriver LarsG R om socialtjänstpersonalens föredömliga arbete? Det är väl känt att personalen inom socialtjänsten har samma teoretiska utgångspunkt beträffande våld i nära relationer som polisen och kvinnojourer - patriarkal teori. Smaka därför på ordet igen: föredömligt (för vem då?).

Sedan följer en självskattning (inte så dålig heller) av det egna arbetet. Trots att polismyndigheterna tillsammans löser ca 4 % av vardagsbrottligheten, samt att de avvisar forskning och beprövad erfarenhet beträffande Våld i nära relationer, så ger LarsG R sig själv och kollegorna höga betyg.