Blåbären i riksdagen går emot forskning och beprövad erfarenhet beträffande barns behov av en papparelation

Riksdagen är på väg att stärka rollen för den ensamstående mamman, vilket betyder att fler barn kommer tvingas leva utan pappa. Det sker i strid med gällande forskning och beprövad erfarenhet. Det kan liknas vid en soppa med mycket blåbär. Kristdemokraterna står på sig och framhåller vikten av att att alla barn har rätt till både pappa och mamma. I linje med forskning och beprövad erfarenhet alltså.
Tillägg: (1) En statsvetare vill tolka in händelsen ur ett isolerat politiskt perspektiv, och hur illa det blir för KD om de inte springer i gnu-flocken; (2) en "journalistisk analys" utesluter själva pappa-grejen, men då är det ju inte en analys om själva sakfrågan; (3) 29 februari: ledarsidan på UNT ger sitt bidrag till polemiken; (4) Göran Hägglund svarar på kritiken.

Politik är en soppa med många blåbär. Detta statement är lånat från ett skoj om kopplingen mellan Vasaloppet och Ekströms blåbärssoppa. Den senare har sedan tidernas begynnelse sponsrat evenemanget och gjort blåbären till ett självklarhet för loppet, samtidigt som det under själva loppet syns många ovana skidåkare i spåret. Vi kan kalla även dem för blåbär.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att barn mår bäst om de har fri tillgång till sina föräldrar, en pappa och en mamma. Den första verkar dessutom ha en betydande effekt på barns emotionella och sociala anpassning; när pappa inte finns där ökar risken för att barn blir lite stökiga och hänger på stan och hamnar i kriminalitet. Anpassningen påverkar också barns kognitiva utveckling, vilket betyder att barn utan pappa riskerar att tappa en del av sin skolprestation.
Eftersom de flesta kvinnor premierar att vara hemma med barnen halkar de efter lönemässigt. Det betyder att pappor ofta har lite mer stålars jämfört med mammor. Det ökar på tryggheten ytterligare för de barn som lever med pappa. Dessutom saknar pappor (och män i allmänhet) den kontrollbenägen som kallas härskartekniker och som ryms inom begreppet psykiskt våld. Psykiskt våld förklarar delvis uppkomsten av fysiskt våld mellan vuxna i nära relationer där kvinnor står för hälften av förekomsten och skadorna. Slutsatsen är att barn som bor med pappa verkar klara sig lite bättre jämfört med barn som bor med bara mamma (Österberg, 2004).

Motsatsen till forskning och beprövad erfarenhet måste vara den politiska världen. Trots att kvinnor är mer våldsbenägna i hemmet jämfört med män så ger regeringen Reinfeldt ett särskilt stöd för att beivra våld mot kvinnor men inte för att beivra det kvinnliga våldet. Det är en paradox. Men tro inte att det handlar om så kallad högerpolitik. Själva idén kommer från vänsterhåll. Det finns alltså politisk konsensus om saken (konsensus betyder att alla tycker ungefär lika och förklaras sannolikt av att respektive part har gett upp sitt sunda förnuft.)

Sverige befolkas av en stor andel ensamstående mammor som med juridiska medel agerat för att utestänga barnens relation till sin pappa. Personalen i domstolar ger stöd till denna konfliktåtgärd genom en princip - mater semper est - som utestänger barns papparelation i 75 % av de fall som administreras av samma personal. Det sätter också normen för samhället i övrigt, vilket bland annat betyder att det påverkar medlemmarna i den lagstiftande församlingen - regeringen och riksdag.

I natt, vid fyratiden, publicerade några ljusskygga typer i form av ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson (C) tillsammans med ledamöterna i samma utskott Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (Fp) ett debattinlägg med rubriken:

"Singlar ska få insemineras"

Hela inlägget inleds med:

"Människors lämplighet som förälder avgörs inte av om man lever i en parrelation".(länk) (Frågan tas upp även i DN (länk) (länk). Aftonbladet har även en märklig vinkling på det hela (länk).

Det sunda förnuftet säger att Johansson, Gerdau och Westerholm inleder med en korrekt premiss: föräldrar som är särboende är ju i regel lika goda föräldrar som samboende föräldrar; så länge barnen har fri tillgång till pappa och mamma är allt frid och fröjd. Som lite sakkunnig på området föräldrabarnrelationer fanns en förväntan om att författarna skulle slå ett slag för de missförhållanden som råder på grund av att barns papparelation diskrimineras, vilket påvisats av mig själv genom en kartläggning domar i Svea hovrätt (1990-2001) samt professor Johanna Schiratzkis kartläggning av samma personals beteende 2004 och 2007. Men istället kommer en harrang som mest handlar om att skapa en positiv stämning inför insäljningen av själva budskapet:

"Längtan efter barn är en stark drivkraft. Att bli förälder är för många en av livets största höjdpunkter. Oavsett hur familjen ser ut innebär barn både glädje och prövningar, men framförallt ett stort ansvar. Alla barn förtjänar en bra start i livet med en trygg uppväxt. För oss är det självklart att alla frågor som rör barn ska ta sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet."

Jag föreställer mig att den här längtan är lika stor för män som för det andra könet som exklusivt omnämns av författarna. Forskning visar ju också att barn som lever med bara pappa klaras sig jättebra, medan barn som lever med det andra könet inte gör det (här måste man applicera probabalistiskt tänkande med medelvärden och standardsavvikelser för att få det rätt).

Johansson, Gedau och Westerhom är blåbär beträffande kunskap om associationen mellan föräldrabarnrelationen och barns emotionella och sociala anpassning samt kognitiva utveckling. Jämför om de åkt Vasaloppet. Då hade de kommit i mål ett par timmar efter experterna (man kan räkna 6 timmar eller mer) och ingen hade bett dem ge expertråd om hur loppet skulle genomföras för att nå bästa möjliga prestation. I politiken verkar det vara annorlunda. Här är det de som är lite av amatörer som ges företräde att yttra sig. Blåbären alltså.

Jag har ju skrivit tidigare om färsk forskning på pekar på att talet utvecklades för att individen skulle kunna prata sig ur ett situation (Mercier & Sperber, 2011). Min uppmaning är att du själv bör läsa artikeln för att få en egen uppfattning.

En grej med politiker som inte riktigt har koll på läget är att de gärna inleder med att i abstrakta termer beskriva en framgång. I regel är det svårt att förstå vari den nämnda framgången ligger, men istället för att i konkreta termer berätta det så fyller de i med att hävda att att framgångssagan kommer att fortsätta på samma premisser. Läs följande:

"Vi har kommit långt i Sverige med en familjepolitik som förenar valfrihet och jämställdhet, samtidigt som alliansens politik innebär att vardagspusslet underlättats för familjer runt om i hela landet. Vi fortsätter att utforma en politik för en verklighet där familjer kan se ut på många olika sätt. En aktuell fråga är den om regelverket kring assisterad befruktning och hur det påverkar människors möjlighet att få barn."

Finns det forskning om beprövad erfarenhet som bekräftar detta?  Visa mig gärna den i så fall. På riktigt är det så att i fall barn bara lever med bara mamma, tappar de en del av sin emotionell och sociala anpassning, som kan leda till så kallad parental alienation disorder (Bernet, von Boch-Galhau, Baker & Morrison, 2010). Det finns också bra karläggning om andra, icke-validerade perspektiv, om parental alienation disorder (Rand, 2011). (Observera att fenomenet tidigare kallades parental alienation syndrome.)

I Strid med internationell forskning försöker sedan författarna få det ensamstående föräldraskapet till något bra:

"Det finns många barn i Sverige i dag som lever med ansvarsfulla ensamstående föräldrar som ger dem en trygg och kärleksfull uppväxt."

Går det att påvisa att det stämmer? (Jag vill hävda det motsatta.)

Man kan anta att kunskap om föräldrarelationens betydelse för barns anpassning berör ungefär fem procent av Sveriges population. Det är betydligt mer än den siffra som skulle beskriva hur många forskare som satt sig in i frågan ordentligt. Ändå är svaret nedslående. Innan du läser nedanstående så betänk det faktum att människan är en biologisk varelse med en massa komplicerade behov. Att vara med pappa är ett sådant viktigt behov.

I ett svar till sina allianspartners tar Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund sin utgångspunkt i barnperspektivet (länk):

"– Min utgångspunkt för mig och mitt parti det är ju att alla barn har rätt till sina föräldrar. Vi tänker inte medverka till en lag som avskaffar barns rätt till sina egna föräldrar, säger Göran Hägglund på tisdagsmorgonen."

KD tar just ställning för barns rätt till pappa och mamma, ett perspektiv som övriga inom politiken verkar ha glömt bort. (I  en kartläggning av riksdagspartiernas attityd till föräldrarelationer 2002, framkom att att Miljöpartiet hade ungefär samma inställning som KD. Studien är skickat till samtliga partier genom riksdagens registrator. Det går alltså att söka den där.)

Ytterligare kloka ord kommer också från Anders Andersson:

"– Som företrädare för KD tänker jag inte reducera papporna till något överflödigt i barns liv. Vi har bedrivit en intensiv kamp för att markera barnkonventionen i svensk politik, som talar om att barn i så stor mån det är möjligt ha rätt att få veta vem både mamman och pappan är och få omvårdnad av dessa."

Alltså: som forskning och beprövad erfarenhet ungefär; KD tycker det är att trist att kompisarna överger barnperspektivet. Extra märkligt är det att denna aktivitet iscensattes innan solen gick upp (?). Man måste fråga sig om det råder ljusskygghet bland vissa delegater i den svenska riksdagen.

Epilog: För blåbären är konsensus viktigare än fakta och Johansson, Gerdau och Westerholm är blåbär i den här frågan. Genom deras okunnighet kommer än fler barn fara illa.

Tillägg 1: En statsetare Magnus Hagevi resonerar kring hur illa det blir för KD om de inte springer i flocken med de övriga partierna (länk). Det är ett oliberalt ställningstagande som KD gör menar Hagevi.
Min kommentar: övriga partier agerar i strid med forskning och beprövad vetenskap och Hagevi bortser från de faktiska omständigheterna i sin "tolkning". Det är ju barnens rätt som måste vara främst. Det tror jag varje normalbegåvad person förstår. KD kan väl närmast liknas vid den barnet som ser att kejsaren är naken, medan resten av konformisterna står och låtsas något annat i rädslan att inte vara som alla andra.

Tillägg 2: Det kommer journalister analyser. Den första jag läser är Göran Eriksson på SvD som gör ett försök, men handlar analysen om föräldrabarnrelationen? Nej, den handlar om något annat (länk).
Min kommentar: Journalister som Göran Eriksson alienar sig från sakfrågan, dvs. konformerar sig med den stora massan. Eriksson väljer att springar i flocken (tänk Kejsarens nya kläder, efter Bolsjevikerna statskupp 1917 i Ryssland, eller andra lika hemska strömningar under nittonhundratalets första hälft).

Tillägg 3: UNTs ledarsida gör följande krumsprång i strävan att näpsa KD ambitioner att värna barns föräldrarelationer:

"Kristdemokraterna säger sig värna barns rätt att få reda på vilka deras föräldrar är. Då borde de också ställa sig positiva till att ensamstående kvinnor ska få rätt till assisterad befruktning i Sverige, där barn i mogen ålder har rätt att ta del av donatorns identitet."

Personalen på UNT tycker det räcker för barn att kollar upp vilka deras pappor är när de blir tonåringar. Observera att den här typen av kognitiv stagnation är utredd.
Min kommentar: Barn ska från början ha fri tillgång till pappa och mamma, naturligtvis.

Tillägg 4: Göran Hägglund svarar på kritiken via aftonbladets debattsida (länk); "Hur ska ni ha det - är pappor viktiga eller inte?"
Min kommenterar: Emotionell anpassning hos barn är associerad med papparelationen.

Referenser

Bernet, W., von Boch-Galhau, W., Baker, A. J. L. & Morrison, S.L. (2010). Parental Alienation, DSM-V, and ICD-11. The American Journal of Family Therapy, 38(2), 76 — 187.

Rand, D.C. (2011). Parental Alienation Critics and the Politics of Science. American Journal of Family Therapy, 39 (1), 48–71.