Mäns våld mot kvinnor kontra Våld i nära relationer; mytologi kontra vetenskap

Var har du din hemvist beträffande synen på våld i nära relationer? Hör du till den stora majoritet som känner att attityden hos personalen i domstolar, socialtjänst och polis ska vara normgivande, eller tycker du att allmänna vetenskapliga regler ska vara utgångspunkten för din värdering?

Rikspolisstyrelsen - Enheten för inspektionsverksamhet utkom i november 2010 med en inspektionsrapport (2010:9) med rubriken: Polismyndigheternas handläggning av ärenden som rör Mäns våld mot kvinnor (rapporten avser alltså hälften av våldet i nära relationer). Parallellt pågår en polemisk debatt mellan de politska blocken i Uppsala om vem som satsats mest på våldsutsatta kvinnor (länk till en av debattinläggen. Där finns ytterligare länkar för den som känner för att gräva djupare i debatten). Även här handlar det om att fokusera på hälften av våldet i nära relationer. Samtidigt som polisrapporten och Uppsalapolitikernas tjafs pågår, uppmärksammar Dagens nyheter ett annat fenomen som sällan får plats i mediabevakningen. Det handlar av pojkar som blivit utsatta för sexuella övergrepp av kvinnor (länk), vilket alltså är en form av våld i nära relationer.

Bild 1. Attitydbalansen till begreppet Mäns våld mot kvinnor.

Med utgångspunkt från Heider (1958) kan man illustrera förhållandet mellan olika grupperingars attityd till ett så kallat attitydobjekt:Mäns våld mot kvinnor eller Våld i nära relationer. Bland mindre pålästa personer, dvs. personal inom polis, domstolar och socialtjänst samt de flesta politiker på nationell och kommunal nivå, är attityden positiv till attitydobjektet Mäns våld mot kvinnor men negativ till attitydobjektet Våld i nära relationer (forskning visar att våldet är jämnt fördelat mellan könen). Dessa människor har alltså samlats kring den mytologiska föreställningen att kvinnor oftare är offer och män oftare förövare av våld i nära relationer (läskigt!!).

Men är män oftare förövare jämfört med kvinnor och är kvinnor oftare offer för våld i nära relationer jämfört med män? Nja, som du märker så kan man anta att människor som hyllar vetenskapliga principer inte alls tar den här påstådda skillnaden för given (bild 1); attityden till begreppet mäns våld mot kvinnor blir för människor i den gruppen därför negativ, och därmed uppstår en obalans mellan personal inom polis, domstolar och socialtjänst å ena sidan, och personer som har vetenskapligt tänkande som utgångspunkt å andra sidan (Det finns förstås akademiker som håller med polisen & Co., men de är nog inte så vetenskapliga).

Bild 1. Attitydbalansen till begreppet Våld i nära relationer.

Om man byter ut attitydobjektet till det vetenskapliga etablerade begreppet Våld i nära relationer, ändras även attitydens laddning för respektive grupp (Bild 2). Personal inom polis, domstolar och socialtjänst får nu en negativ attityd till Våld i nära relationer (som ju är jämnt fördelat mellan könen; det går inte att förkasta nollhypotesen), medan den som har en vetenskapliga ansats i värderingen av saker och ting får en positiv attityd. Obalansen kvarstår dock mellan grupperna.

Den vetenskapliga attityden är förstås den korrekta; våld i nära relationer ska betraktas som ett fenomen som är jämnt fördelat mellan könen.
Vad händer då när personalen inom polisen bara ägnar sig åt att spela hjältar och jagar män som de antar har utövat våld mot kvinnor (påminner om Sovjetkommunismens slumpmässiga attacker på  intellektuella), och vad händer när en man tvingas stå inför skranket när personalen i domstolen har förutfattade meningar om samma fenomen (den Spanska inqvisitionen ligger nära till hands tankemässigt)? (Min poäng är att förstås att lilla grupp av män och kvinnor som begår övergrepp ska haffas och få vård i någon form, men att det blir svårt att nå dithän om inramningen av fenomenet bygget på  dysrationalia och konformism om samma män och kvinnor).

Givet är att de flesta personer kommer att fortsätta se mellan fingrarna för kvinnligt våld i samhället; fysiskt mot män, psykiskt och sexuellt mot barn, alltså utan att någon gör en ansats att stävja detta hemska beteende. I Gälivare lär istället Ung vänsters Lena Tjäder unga tjejer hur man begår övergrepp på unga pojkar (länk till Pär Ströms blogg här och artikeln här).
Det värsta är att företrädarna för de tidigare nämnda yrkesgrupper gärna tar en undervisande roll och försöker förklara varför det är korrekt att agera på det här sättet. Förmodligen handlar det om konformism - förskjutning av värdering - som ofta uppstår i samband med uniformering (fysiskt eller psykiskt).

Socialpsykologerna Leon Festinger, Henry Riecken och Stanley Schachter skrev When prophecy fails i mitten av 1950 talet. Den handlar om just värderingsförskjutning och vad som händer när människor samlas kring en idé som saknar förankring i verkligheten. Sedan dess har det kommit flera väl genomförda studier som visar på samma fenomen. En gemensam slutsats är att ju mer konkreta motargument man ger dem som samlas kring dessa icke rationella föreställningar, desto hårdare verkar dessa personer hålla dessa fast i sin ideologiska föreställning. Konformism kan sammanfattas enligt följande:

”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point” (s. 3).

Man ska dock lägga på minnet att det bara är vanliga människor som faller offer för konformism ...